Vill man va fin får man lida pin.

Monsieur är mycket intresserad av kläder och shopping av dessa. Det kom därför inte som en överraskning att vår första aktivitet i Paris var att gå till en noga utvald skoaffär där ett par noga utvalda skor införskaffades. De var verkligen mycket snygga, och Monsieur som även är mycket mån om att vara presentabel i alla situationer, beslutade sig för att bära dessa med matchande byxor redan nästföljande dag.

- Monsieur, sa jag. Är det verkligen klokt att ha ett par sprillans nya skor när vi ska promenera omkring i Paris hela dagen?

- Ingen fara, sa Monsieur. Det känns inte som att jag kommer att få skavsår.

Famous. Last. Words. 

En timme senare utanför Louvren var det ett annat ljud i skällan. Men lika dåligt omdöme som Monsieur har, lika hög smärttröskel har han. (En gång smällde jag igen en säkerhetsdörr av solitt stål på hans finger, men han sa inte ett ljud.) Vi fortsatte därför vår promenad via Champs-Élysées och hela vänstra stranden tillbaka till Marais. Dock i långsamt tempo och med en alltmer stapplande gång.

Synen som mötte oss när skor och strumpor slutligen avlägsnades var HORRIBEL. Needless to say så var omsättningen av skavsårsplåster och strumpor under semesterns följande sex dagar så hög att de prisvärda skorna i slutänden blev ett synnerligen dyrt inköp.

Men som Monsieur sa:
- Man hinner uppfatta mycket mer om man går långsamt. (Swings and roundabouts.)