Underbart är kort.

Så här i tider av bokrea tänkte jag dela med mig av mina egna boktankar. De är många, ludna och kryllande. Ungefär som resultatet av okontrollerad marsvinsavel. (För att citera Nina Hemmingsson.)

Jag älskar böcker. Men uppenbarligen är jag mer intresserad av att köpa dem än att faktiskt läsa dem. Mitt liv styrs av minsta motståndets lag, och bittra kunskapsrötter kan sällan konkurrera med snabba sockerkickar. Tyvärr.

Med ovan sagt kommer det säkert inte som en överraskning att jag föredrar korta böcker. Tegelstenar kan vara toppen, men vanligtvis är de bara en pratigare version av tunnare böcker. En bok kan helt enkelt aldrig bli för tunn eller tät. Noveller är givetvis att föredra, eller ännu hellre en samling tweets.

På senare tid har jag börjat acceptera att böcker inte läser sig själva, och att jag inte kan absorbera innehållet genom någon slags osmos bara för att de finns i min närhet. Jag har därför börjat rensa lite i min bokhylla. Bedömning sker från fall till fall, men pocketböcker som stått olästa i 5-10 år sitter generellt ganska löst. Tunna klassiker kan dock få en andra chans.

En bok som jag haft i 10 år men läst först nu är Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet. Jag kan för mitt liv inte förstå hur denna lilla (föredömligt tunna och innehållstäta) godbit förblivit orörd i alla dessa år. En keeper som kan avnjutas igen.

En annan bok som härbärgerats av bokhyllan i närmare 15 år är Stäppvargen, också den föredömligt kort. Jag har påbörjat den flera gånger utan att ta mig igenom de första 50 sidorna. Under hotet om evig förvisning av denna klassiker plöjde jag mig dock häromdagen fram till själva traktatdelen. Det var mödan värt. Jag ser nu med stor entusiasm fram emot återstående sidor. "Endast för förryckta" är en catchline helt i min smak.

(Bild: Nina Hemmingsson)